En nästan tom biosalong känns i proncip som en privatvisning dessutom. Och nu var det dags att avnjuta ”Final Destination: Bloodlines” från 2025 i regi av Zach Lipovsky och Adam B. Stein, den senaste och troligen mest uppskrivna delen i Final Destination-serien. Ja men vad kan man annars vänta sig av grabbarna bakom ”Freaks” 2018 och TV-serien ”Fragglarna: Tillbaka till Fraggelberget” (2022-). Så då ska vi åter fåse hur pass svårt det ’r att lura Döden. Denna gång för vi en slags annorlunda tagning på familjeförbannelse dessutom. För om ett par aldrig var ämnade att leva så pass länge att de hinner skaffa barn, vad händer då om barn och barnbarn likväl existerar fast ödet egentligen velat annat? Det går ju inte, då måste ju Döden ställa detta till rätta på något vis.

Final Destination-filmerna har alltid dragit en stor mainstreampublik enda sedan den första "Final Destination" premiär för en kvarts sekel sedan, men sedan den senaste delen ”Final Destination 5” kom ut 2011 har serien legat vilande. Men när väl dom flesta trott att Döden slagit till för sista gången i detta sammanhang reser sig franchisen åter från graven i form av Final Destination: Bloodlines för att återigen bringa terror över ett lyckligt ovetande antal människor. Denna film kommer troligtvis inte frälsa några nykomlingar, men för alla som gillar konceptet väntar en riktigt underhållande upplevelse. Upplägget känns så klart igen från föregående filmer i serien, vi introduceras för en större grupp människor på en plats där en olycka kan vålla maximalt kaos och förödelse. Skillnaden mellan Final Destination: Bloodlines och de tidigare installationerna i serien är här dock att denna film inte tar avstamp i vår egen samtid utan på 1960-talet, 1968 närmare bestämt. Den unga Iris (Brec Bassinger) har, tillsammans med sin pojkvän Paul Canpbell (Max Lloyd-Jones) bestämt sig för att besöka den storstilade premiäröppningen av den flotta restaurangen Skyview Restaurant Tower byggd högst upp i ett torn. Dock spolieras feststämningen för Iris när hon får en klassisk Final Destination-föraning om att en nära förestående olycka kommer att ske. En av kristallerna från en kristallkrona kommer att spräcka det coola glasgolvet alla står på samtidigt som en gasläcka kommer att föranleda en explosion som kommer att få hela tornet att kollapsa. Alla kommer att dö och Iris upplever även sitt eget dödsögonblick. Fast, det är inte bara hon som upplever det, det gör även collegestudenten Stefani Reyes (Kaitlyn Santa Juana), fast i vår egen samtid. Av någon anledning har Stefani under de senaste två månaderna drabbats av denna mardröm, där hon upplever Iris sista sund i livet om och om igen trots att hon inte har någon relation till denna händelse, som utspelar sig en bra bit över 50 år tidigare. Stefani inser att hon på något vis måste ha en koppling till kvinnan i sina mardrömmar och beslutar sig för att börja gräva i sin familjehistoria. Hon beger sig därför iväg till sitt barndomshem, där hennes pappa Marty (Tinpo Lee) fortfarande bor tillsammans med den yngre brodern Charlie (Teo Briones). Eftersom Marty är ovillig att prata om vare sig sin ex-fru Darlene Campbell (Rya Kihlstedt), som plötsligt övergivit familjen, eller fruns släkt överhuvudtaget beslutar sig Stefani istället att söka svar hos morbror Howard Campbell (Alex Zahara) som lever tillsammans med sin fru Brenda (April Telek) och kusinerna Erik (Richard Harmon), Julia (Anna Lore) och Bobby (Owen Patrick Joyner). Här får hon veta att hennes mamma Darlene är dotter till Iris, men mormodern har mer eller mindre stötts ut ur familjen pga av sina återkommande tirader om att Döden är ute efter familjen. Detta eftersom Iris egentligen skulle ha dött vid ett restaurangbesök på Skyview Restaurant Tower i sin ungdom. Iris (Gabrielle Rose i den äldre rolltolkningen) bor numer i en befäst stuga ute på landet som hon vägrar att lämna eller låta någon besökare komma in. Att mamma Darlene lämnat familjen verkar också ha något med detta att göra. Ju mer Stefani börjar nysta i detta mysterium upptäcker hon att folk som besökte Skyview Restaurant Tower samtidigt som Iris och hennes sedermera make Paul under åren har dött på flera märkliga vis. Stefani beslutar sig till slut att besöka sin mormor Iris för att höra vad det egentligen är för galenskaper hon dillar om. Men när Iris redogör för hur hon fick en föraning om den kommande olyckan, densamma som Stefani drömmer om, och att hon därmed fick alla att lämna lokalen och således lurade Döden på sina tilltänkta offer, då börjar Stefani tvivla på att mormoderns varningar bara är galenskap. Döden verkar faktiskt hemsöka de människor som skulle dött den kvällen, i den ordning de då skulle mött sitt öde. Stefanis pappa Paul råkade ju själv ut för en märklig dödsolycka för ett antal år sedan. Och eftersom en hel del av de som var ämnade att omkomna i restaurangolyckan nu fått barn och barnbarn, så innebär det ju att det tillkommit människor som egentligen inte borde existera eftersom deras föräldrar skulle dött inom dessa ättlingar ens var påtänkta. Nu närmar sig den stund då Iris själv ska ställas inför Dödens dom, då hon är den sista som skulle dött den där dagen för så länge sedan. Och därefter är det dags för hennes och Pauls barn och barnbarn, i åldersordning. Klockan tickar nu för familjerna Reyes och Campbell. Ska Stefani kunna övertyga sina släktingar om att hennes mormor Iris faktiskt har rätt? Och finns det verkligen ett sätt att sätta käppar i hjulet för Dödens planer?

Efter så pass manga filmer i denna serie kan det som sagt vara svårt att tillföra något nytt och innovativt, risken är att det bara blir en urvattnad kopia av föregående historier för att mjölka ut de sista dropparna ur ett överanvänt koncept. Därför känns det så positivt att manusförfattarna Guy Busick och Lori Evans Taylor har lyckats gjuta nytt liv i det hela. Upplägget med att låta en enskild händelse utmynna i en intrikat spindelväv där vi förstår att denna historia är sammankopplad med vad som utspelas i de tidigare filmerna är väldigt fyndig. Det behövs inga repetitiva flashbacks eller självmedvetna referenser för att detta ska framgå. Final Destination: Bloodlines står ändå på helt egna ben. Visst, manuset lutar sig mot ganska ytliga karaktärsskildringar och löjeväckande logiska hål men det är ju när allt kommer kring välkänd mark för filmerna i denna serie. Filmskaparna tar sig an ett större perspektiv här när de fokuserar på familje-och släktband och låter tematik som arv och lojalitet få en central plats i en historia där familjemedlem efter familjemedlem är predestinerade att gå ett blodigt öde till mötes. Det är ett uppfriskande avbrott gentemot de tidigare filmerna som präglades av typiska skräckfilmsinslag med endast tonåringar och unga vuxna i huvudrollerna. Men självklart är upplägget framför allt ämnat för att kunna skapa förutsättningar för våldsamma innovativa dödsscener, och här får man ändå säga att Final Destination: Bloodlines verkligen levererar. Detta är den blodigaste och brutalaste delen i hela serien och det säger ju en del eftersom blodig våldsam död är vad Final Destination-filmer i mångt och mycket går ut på. Här får vi en väl tilltagen dis av exploderande kroppar, en hel del blod och inälvor och helt galna sätt att dö på. Öppningsscenen är som brukligt i denna serie imponerande och effektiv i sin uppbyggnad och crescendo, men även senare scenarion är minnesvärda, som en scen i en tatueringsstudio och en annan som utspelar sig på ett sjukhus. Här hade Döden uppenbarligen lekstuga. Vi kan reglerna vid det här laget och Lipovsky och Stein leker friskt med våra förväntningar. Vissa dödsfall kan man se kommalångt i förväg medan andra faktiskt är mer oväntade och på så vis mer effektiva.

Visuellt är Final Destination: Bloodlines också väldigt snygg. Det är imponerande vad filmskaparna lyckats åstadkomma med en budget på 50 millioner dollar och för en film som först var tänkt att gådirekt till en streamingtjänst. Öppningsscenen med den utlösande katastrofen är imponerande och Lipovsky och Stein fortsätter därefter att leverera stilistiskt snygga scenarion där nyttjandet av färgskalor t ex effektivt skruvar upp intensiteten i de olika dödscenerna. Bilderna från Iris förstärkta stuga, ett slags fort i ett förvridet öde metallandskap är också anslående i all sin absurditet. Om det visuella anslaget skapar den rätta atmosfären är väl skådespelarensemblen inte lika imponerande, det brukar väl vara så i produktioner som denna. De flesta av familjemedlemmarna hos Reyes och Campbell är ju offerlamm vars främsta syfte är att ge oss en splattig och absurd dödsscen vi förfärat kan skratta åt. Några större avtryck lämnar inte dessa karaktärer.men en sympatisk protagonist måste det finnas att heja på och här fungerar Kaitlyn Santa Juana bra i rollen som den sympatiska Stefani vilken allt kretsar kring. Richard Harmons Erik förtjänar även ett extra omnämnande som den framfusige och tämligen taktlöse kusinen som man hoppas ska få något riktigt spektakulärt slut. Harmon verkar ha riktigt kul I sin roll, vilket gör det hela merunderhållande att ta del av. Teo Briones fungerar också bra i rollen som Stefanis yngre bror Charlie, han tar inte mycket plats men har en fin personkemi med resten av familjemedlemmarna vilket får oss att känna sympati med honom. Men den skådespelare som fått mest rubriker är en person som faktiskt bara är med i en scen i filmen. Ja det är så klart Tony Todd, som upprepar sin roll som obducenten William John Bludworth från de tidigare filmerna i serien. Den bakgrundshistoria som Todds karaktär ges här funkar väl sådär, men filmskaparna ville nog ge denne ikoniske skräckskådis (”Candyman”) ett snyggt avslut. Todd medverkar här postumt, detta blev tyvärr blev hans sista film innan han avled 2024. Todds avmagrade uppenbarelse ger oss en hint om hans sviktande hälsa redan vid denna tid, vilket gör den scen han har lite extra känslosam. Todds Bludworth vävs för sista gången in i historien på ett bra sätt utifrån hans egen önskan om att hans cameo skulle ha relevans och betydelse för historien.Det ryktas även att han improviserade fram sin sista replik, lika mycket riktad till filmteamet som till rollkaraktärerna. Todd lämnar sin sista scen med en “Good luck”-viskning, en fin avslutning för en skådis som betytt så mycket för denna filmserie och för skräckfilmsgenren i stort.  

Sammanfattningsvis är Final Destination: Bloodlines en riktigt bra film, bättre än vad jag faktiskt förväntat mig. Helt klart är det den mest underhållande bioupplevelsen jag haft i år så här långt. Det kommer aldrig att vara en film som kommer få någon slags klassikerstämpel eller rankas bland årtiondets bästa rullar, men vill man se en kulpopcorn-rulle fylld av innovativa blodiga dödsscener, absurd svart humor, fartfylld action och ett gäng skådisar som verkar ha kul, ja då är ju Final Destination: Bloodlines ett givet val. Detta är den bästa filmen i serien sedan originalet och möjligen ett passande slut, särskilt som det också är ett slutligt farväl till Tony Todd som har varit det allestädes närvarande inslaget sedan starten. Det blev en fin efterjobbet-film ändå, vilket gjorde min dag.